Skalbaggar!

Augustin Comotto är en illustratör och bilderboksförfattare från Argentina, vars böcker nått utanför hemlandet. Sju miljoner skalbaggar (Siete millones escarabajos) kom ut på Lindskogs förlag nu i höst.

Ungefär samtidigt som boken kom ut så lade jag märke till att avdelningen om insekter är särskilt stor på bibliotekets barnavdelning där jag är ansvarig för inköp. Jag bär nämligen på en föreställning om att många barn är fascinerade av småkryp, som exempelvis skalbaggar vilket Comottos bok handlar om.

Förklaringarna till barns och människors fascination för småkryp är nog olika. Men en idé som jag bär  med mig sedan barnsben är att dessa små insekters sätt att organisera  ger  en förnimmelse av det oändliga.  Det får åtminstone mig att komma i kontakt med hur liten jorden är i det stora universum.

Comottos bok går i svartvitt. Det handlar om sju miljoner skalbaggar som invaderar en båt för att åka till sin kusin Marcelo som bor i ett avlägset land. Det är galet på ett sätt som kan förstås av en tvååring. Som vuxen läsare uppskattar jag att Comotto tar ut svängarna och hittar ett eget, rätt hämningslöst tilltal. Skalbaggarna är (medvetet) slarvigt tecknade, men ger intrycket av att vara olika intressanta personligheter, som man jag vill veta mer om. Tänk sju miljoner personliga skalbaggar! Ja alla får inte plats på bild i boken så klart,  men där finns ändå en tanke om den oändliga variationen.

Svein Nyhus menade på sin föreläsning hos oss i höst att en bilderbok måste ses i relation till andra bilderböcker. På så sätt får denna svartvita bilderbok ett speciellt värde, just för att den är svartvit och för att den är en av få bilderböcker i den svenska bilderboksproduktion som kommer ifrån Latinamerika. Samtidigt som den handlar om något så spännande som skalbaggar.

/Karin

Välkommen på adventsmöte

'




Årets medlemsmöte håller vi måndagen den 3 december klockan 19.00 på Kulturhuset Kåken*.
Föredraget heter Den första boken, där två bilderboksdebutanter Erika Hedman och Lena Due Jensen berättar om sina bilderböcker som kommit ut nu i höst.

Som tilltugg till föredraget bjuds på glögg, pepparkakor, clementiner och godis. Efteråt blir det skinksmörgås, samkväm och boklotteri. Inträde: 150 kronor för medlemmar. 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter. 

Anmäl till Frida på bokskåpet senast fredagen den 30 november, tel 03130630 00 eller via mejl

frida@bokskåpet.se 

* Kåken ligger i f.d. Härlanda fängelse. Adress Kåltorpsgatan 2. Spårvagn 1 eller 3 eller buss 17. Hållplats Stockholmsgatan.

Den vindlande vägen och den lilla grodan

Willa Holma är ett nytt förlag och deras allra första bok; Den vindlande vägen och lilla grodan med text av Linda Fridh och illustrationer av Jutta Falkengren utgavs nu i oktober.

Falkengrens illustrationer ger mig en idé av sjuttiotalet då jag växte upp. Det är en skön grön värld, som påminner mig om bilder ett av mina  barndoms nattlinnen och tjeckiska tecknade barnprogram. Det handlar väl om formspråket, men det är inte mossigt, utan snarare klassiskt. Därför känns det som en modern bilderbok.

Boken öppnar dörrar, får mig att ramla in i en värld för obegränsad fantasi och möjligheter. Berättelsen handlar också om den vindlande vägen där grodan tar sig fram. En väg som man inte kan och som tar oss bl.a. till himlen, under lejon, maränger och simbassänger. Ord och illustrationer bjuder på en balanserad humor. Det är skickligt eftersom om idén presenterad på fel sätt, med fel tilltal likaväl skulle kunna känts både motbjudande och och hurtfrisk. Men resultatet är lockande och vilsamt. En länk till Jutta Falkengrens blogg finns här
/Karin

Rafflande Snövit

Det har kommit en ny bilderbok som tolkar Snövit, med illustrationer av Benjamin Lacombe (Rabén & Sjögren 2012) . Det här den inte särskilt barnanpassade versionen, med stark symbolik som inte går att ta miste på. Som vuxen kan jag koppla bilderna till mitt eget liv. Samtidigt hoppas jag att bilderna skall kunna etsa sig fast och vara vägledande, för unga som läser sagan. För det är en symbolik som kan föras över på maktutövande som ofta är subtilt och svårfångat, men som dock är rådande. Har man de här bilderna med sig kanske man kan fånga essensen i en del maktspråk tidigare:


Den hemska styvmodern, anorektitiskt smal med levande fräsande ormar runt halsen. Snövit i en gyllene bur med styvmodern med nyckel i munnen och en påfågelkropp.  Snövit som har en fågel i en bur i sitt bröst, infångad av styvmodern. På slutet, när snövit gift sig får styvmodern, som nu kallas trollpackan, gå i ett par tofflor av glödande kol.

Mina egna barn tycker att det är en bra bok. Det är en bok som fått dem att ifrågasätta Disneyversionen, som något för tillrättalagt, för att vara gulligt. Plötsligt så tar de där steget som man väntat på. De börjar se syftet bakom den kommersiella kulturen. Det är väl så man måste göra för att utmana det kommersiella, man får visa något starkare.

Men vem är Snövit? Det finns ju en symbolik här som är enkel att ta till sig. Min första tanke är att Snövit är en kvinna i ett samhälle där mannen är norm.  Utseendet är det som är kvinnans värde, som kanske jagar bort henne men som också talar om vem hon är. De sju dvärgarna är bra manliga förebilder som hon möter på vägen. De råkar vara män men är väl främst stödjande vuxna som vägleder henne i livet, det goda samhället.

/Karin

Stark och Lundberg!

Sara Lundberg har just tilldelats Elsa Beskow-plaketten  för Vita streck och Öjvind. I höst har hon  har tillsammans med författaren  Ulf Stark gjort bilderboken Yakup Tokstollen som utkommit på Berghs förlag nu i höst.

Yakup bor inte i Sverige.  Kanske i Turkiet? Det är vad jag tror när jag får läsa och se det landskap och de människor som befolkar Yakup och hans vän Aylas värld.

Det är en bok som har formen av en skröna eller en minnesbild, om pojken Yakup som var så oerhört tokig, gjorde så mycket fel. Efter att han fått glasögon gick saker bättre, även med läsningen och han blev sedemera Yakup professorn.

Det är spännande illustrationer, mycket starka färger, platta  hus, tuppar,  gamla gummor i hucklen, tjocka gubbar, och lastbilsflak med meloner. Människorna, myllret, lanskapet, sensmoralen,   är skildringar  som vanligtvis inte syns i den svenska bilderboken. Man kan tänka sig att val av plats är ett sätt att kasta sig loss eller åtminstone befria sig från den svenska bilderbokstraditionen. Det är roligt och oförutsebart.  Skönt att röra sig på ett nytt ställe. Som en öppning.

Jag hoppas att det här kan vara en nyckel till att vi får fler svenska bilderboksmakare med rötter i andra  länder. Under alla år som barnbibliotekarie i förorter med många invandrare har jag ibland kommit i diskussion om att deras vardag inte syns i den svenska bilderboken. Jag har alltid svarat att det är de själva som måste göra de där böckerna om det skall kunna bli någon kvalité. Sen stöter man på nästa problem; de  normer som styr vad som anses vara en bra bilderbok. Vilken eller vilkas  estetisk får plats innanför de ramarna? Men Yakup Tokstollen visar på en alternativ väg. Jag får tro på den tillsvidare.

/Karin

Sotis, en alldeles sann historia

Illustration av Ilon Wikland

Under bokmässan när jag ofokuserat gick och tittade på allt men inget så fick jag se henne, Ilon Wikland. Hon satt där och signerade sin senaste bilderbok Sotis (Brombergs förlag 2012) Jag fick mig en bok signerad och sen glömde jag bort att  jag varit så ofokuserad och trött. Därefter gick jag hem alldeles lycklig.

I berättelsen om lilla katten Sotis är många av oss  hemma i ett välkänt bildspråk. I en magiskt skimrande vardag, som blivit sådan av de mättade färgerna, de mjuka linjerna, hemligheterna som verkar finnas där. Som gör att man vill fortsätta titta.

I Sotis är bakgrunden nästan alltid grön förutom några bilder med stor sorg som delvis eller helt går i blyerts. Det är växtligheten som är i centrum, död, liv, och hemlöshet.  Berättelsen handlar om en flicka vars lilla katt blir påkörd. Men en dag så kommer en ny katt gående, Sotis, och han flyttar hem till flickan.
/ Karin

Tryckfelsnisse: Visningen av A, B-se ska vara tisdag den 16 oktober

Det står fel datum för vår medlemsvisning av A,B,-se utställningen på Konstmuseet. Rätt tid är tisdagen den 16 oktober klockan 18. Anmälan till Margaretha Dahlström.

Jag älskar Pija Lindenbaum

"Jag älskar Manne" är Pija Lindenbaums senaste bilderbok. Eftersom jag är så oförbehållsamt förtjust i Pija Lindenbaum så är det svårt för mig att skriva något om henne. Vad jag tycker om hennes illustrationer, känns alltför privat, okritiskt, som en enkel veckotidningsnovell från min tonårstids romantiska ungdomstidningar.

Men det som är roligt med Lindenbaum är att mina barn är lika förtjusta i böckerna som jag är. De gillar både Lill Zlatan och Kenta, trots att en del vuxna påstår att det är allt för överdrivet genustänk för att barn skall tycka det är bra. Men det tror jag inte mina barn har tänkt en sekund på. De ser barn i en berättelse och gillar historierna, detaljerna i illustrationerna som gör att man vill stanna kvar i böckerna, eftersom det verkar finnas något mer där, som man inte riktigt får tag på, en ytterligare dimension kanske av känslor som väcks till liv men som inte riktigt identifieras.

Jag älskar Manne är Lindenbaums senaste, en bok för tvåårsåldern. Den bygger på tvååringarnas värld. Den mest våldsamma åldern med en ganska grov humor. Berättelsen utspelar sig i sandlådan. Det är en pojke som älskar sin kompis och det visar han på olika vis. Sen kommer ett tredje barn in i bilden och komplicerar. Det är en vardagsnära berättelse  som så väl speglar vanliga problem i tvåårsåldern. Det är roligt men respektfullt. Om sandlådebråk som verkligen är i sandlådan. Lite klargörande även för oss vuxna?
/Karin

Möt oss på bokmässan i Göteborg

I vår monter nummer A01:11 kan du köpa få mer information om vår förening, bli medlem, köpa lotter och lite annat.  Svein Nyhus överlämnar  sina originalillustrationer och berättar om sitt konstnärskap i Nordiska ministerrådets monter på söndag klockan13.30. Se deras program här

Hanna Albrektson

Att förklara vad man känner kan vara svårt, oavsett ålder. Litteratur kan fungera som en guide för att få oss att förstå våra känslor.  Glömmer aldrig när jag fick förklara för en sexåring varför en treåring var  så mån om att bestämma precis allting. Den förlösande repliken som gjorde allt både begripligt och förlåtande  var när jag sa att det mindre barnet var i Karlsson på taket-åldern. Sen kunde vi skratta åt alltsammans, i månader.

Jag kan tänka mig att Hanna Albrektson  pekbok på temat känslor kan fungera på ett liknande vis (Gilla böcker,  2012). På varje sida finns en fågel som uttrycker en känsla. Det är kroppsspråket som tolkar känslorna. Det är väldigt tydligt kroppspråk men inte förutsebart, inte ens vilka känslor som skall tolkas. Eller vad sägs om exempelvis hysterisk, jäktad eller mätt? Det finns också en stor vinst med att de olika känslorna inte uttrycks av någon människa som ser ut på ena eller andra sättet. Färgerna på fåglarna går i blått eller rött. En kul bok som förhoppningsvis också kan fungera som ett slags aha-upplevelse även för de vuxna förmedlarna. /Karin

Höstmöte med Svein Nyhus!

På höstens medlemsmöte den 4 oktober klockan 19.00 kommer den norske bilderboksillustratören Svein Nyhus och talar under rubriken Tystlåtna flickor och arga pappor.  Han presenterar  sina och hustruns Gro Dahles  kontroversiella och omskrivna bilderböcker.

Som vanligt har vi boklotterier, mat, ett glas vin, kaffe och tårta. Kvällen kostar 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster. Anmäl er senast den 2 oktober till frida@bokskåpet.se eller på tel 031 306 30 00. Plats: Gamla Hovrätten, Olof Wijksgatan 6.

Bilderboksutställningen A, B, Se! pågår på Göteborgs konstmuseum till och med den 4 november. Tisdagen  16 oktober klockan 18 är det en visning för våra medlemmar. Begränsat antal platser. Angående anmälan se Solsidan som kom i er brevlåda i veckan (Obs! Det står fel dag i Solsidan. Men rätt dag skall alltså vara tisdagen den 16 oktober klockan)

Klara Persson

Urax är ett nytt barnboksförlag för hösten som lyckats få rättigheterna till två fina nyutgivningar;   både Bertil Almqvists bok Barna Hedenhös på vinterresa genom Sverige samt Fam Ekmans Kalla mig farbror. Den tredje av deras böcker Molly & Sus av Klara Persson. Alla tre böckerna kommer ut nu i september.

Molly & Sus är en bilderbok som jag hade mycket sjå med att försöka förstå tekniken. Men det är både  akryl, collage, akvarell och lager på lager i datorn i en ganska kall färgskala. Texten är en del av konsten, liksom ojämnt skriven med betboningar på särskilda ord eller bokstäver.

Berättelsen handlar om tvillingarna Molly och Sus.  De föds med  hår som sitter ihop, men tröttnar så småningom på varandra, klipper isär flätorna, hittar sedan tillbaka till varandra utanför symbiosen. Lika väl som tvillingarna är sammanflätade lika väl är ord och bild i samklang.  Symboliken i boken är hisnande, tät som en välskriven dikt; flickorna som sammanflätade, att klippa håret (bandet) mellan dem. Eller att de när  återförenas äntligen och för första gången kan  gunga på gungbrädan, få jämnvikt, för att nämna några exempel.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att boken är som ett slags undersökning  av språkbruk och   kända problem som uppstår när bästisar tappar bort varandra. Det låter pretentiöst och ändå blir det mest av allt en rolig berättelse.

Molly & Sus är Klara Perssons debut. Hon är 26 år och jag hoppas på en spännande fortsättning.

/Karin

Fantastiska fiskar

Lindskogs förlag har i år kommit ut med några konstnärligt riktigt tunga bilderböcker. En av böckerna är Fantastiska fiskar med bild av Ane Gustavsson och text avErik Magntorn. Det är en bok som får mig att tänka på två ganska olika filmer, den franske regissören Luc Bessons film  Det stora blå och den animerade amerikanska barnfilmen Hitta Nemo. Det är något med djupet i bilderna med vattnet  och lekfullhet i fiskarna som får ihop det. För havet är djupt och det är mycket som kan inspirera. 

Bokens titeln är måhända en blinkning åt fantastiken. Det är en berättelse om fiskar i ett hav, men av de fiskar som är med finns det sådana som egentligen inte simmar i samma slags vatten och andra som är påhittade. Det är en rolig lek med en hemlig lockande värld.

Magntorn rimmar väl och roligt om fiskarnas olika tillstånd, sysslor och funderingar. Gustavssons illustrationer, som domineras av akvarell står för lockelsen i detta låtsas hav. Där finns ett fint spel med ljusbrytningar, dova detaljer  och spännande fiskar.  Illustrationerna har  inte ett särskilt utstuderat i barntillvänt bildspråket och det känns både kaxigt och respektingivande, visar på en tilltro till barnet förmåga att tolka konst. En bok för barnen att bläddra ofta i och kanske lära sig de rimmade verserna utantill.

Men alla illustrationerna och texterna håller inte riktigt ihop och varje uppslag skulle likaväl kunna vara en egen berättelse. Men det kanske var meningen?

/Karin

Emma Adbåge

 
Jag tycker att Emma och Lisen Adbåge mer än några andra illustratörer  bidragit till att den svenska bilderbokstraditionen frigjort sig från arvet från Elsa Beskow. Det har finns redan andra i samma tradition som exempelvis Eva Lindström och Gunilla Bergström. Men med adbågarna hände något, som en smittande kreativ explosion, där vissa konventioner om hur det skulle vara blev mindre verkningsfulla. Det är jättekul! Just nu kan vad som helst hända i en bilderbok, så det är inte så märkligt att intresset för bilderböcker för tillfället är ganska stort. Fler och fler verkar tycka att bilderböcker är intressant.

I början av Emma Adbåges karriär hörde jag ofta vuxna som uttryckte ett direkt ogillande inför hennes böcker, det hör man sällan numera. Fler har vant sig vid hennes sätt att illustrera.För mig symboliserar Emma Adbåges illustrationer en acceptens för livet som det faktiskt är.

Som exempelvis i hennes senaste bok  Lenis Olle (Rabén och Sjögren 2012). Det är en väldigt vardagsnära berättelse om Leni som skall gå och hälsa på sin kompis Olle. När hon kommer hem till Olle så har han redan en annan där som Leni blir alltmer vrångt inställd till. Allt slutar förstås bra. 

 Illustrationerna är anakronistiska, lyfter  fram brist på  perfektion, skruvar till perspektiven och gör den vardagsnära berättelsen intressant. Anakronismen finns i inredningen, de två lägenheternas inredning som nästan ser ut som 70-tal där liksom en del moderniteter smugit sig in, på ett sätt som liksom matchar slarvet eller stöket i lägenheterna. Ett stök som förresten hänger bra ihop med Lenis känslor. Det är inte riktigt som hon ville ha det. Som det skulle ha varit. De skruvade perspektiven står framförallt barnens kroppar för, med de oerhört stora huvudena. Det är roligt att titta på.

/Karin

Där satt den!

Norska Bockarna Bruse på badhuset med text av Björn F Rörvik och illustrationer av Gry Moursund är bland det roligaste jag sett i bilderboksgenren. Boken har kommit ut på Lilla Piratförlaget nu i vår och är förlagets första bok.

Vad som gör boken unik är att de har lyckats härma det naiva. Rörviks berättande som utgår från bockarna Bruse påminner mycket om hur barn använder sig av sagor i sina lekar.

Samtidigt är det en uppdatering av sagan. Nu förtiden har Bockarna Bruse valmöjligheter de behöver inte bara gå till fäboden, att besöka vattenpalatset är också ett alternativ. Att originalet varit högaktuellt för barn i fyraårsårsåldern i åtminstone 100 år gör  inte nytolkning mindre angelägen för vare sig dagens barn eller  deras litteraturförmedlare. Roligt är det också när Bockarna Bruse när de besegrat trollet liksom Terminator i Termintator 2 brister ut i Hasta la vista, baby

Moursunds illustrationer är lekfulla, som härmandes barnteckningar. Det är blandteknik med tusch, krita, blyerts och heltäckande blå färgläggning som är vatten och himmel. Det är ett roligt och  härligt hemskt troll som kommer in på badhuset och bara förstör, eftersom han inte begriper några regler och egentligen inte vet något om samspel, så som det ofta är i barns rollekar. Trollet som den okända faktorn, något som inte kan förutses, som stör ordningen men som också gör Bruse till hjältar. Jag påstår att detta är ett  mästerverk.

Boken har varit min följeslagare under flera månader och de flesta som jag visat den för har varit väldigt förtjusta.


/Karin

Eget om kärlek

Med bilderboken Söndag ( Opal 2012 )har Kim Fupz Aakeson och Eva Eriksson  åstadkommit ett finstämt samspel mellan ord och bild.

Det är  svåra ämne som behandlas, syskonrivalitet och svikande föräldrar. Fupz Aakeson och Eriksson tassar på tå, men inte för att de är fega, utan mer som när man förbereder en fest bakom någons rygg. Resultatet är tryggt och vackert. Centrum i Erikssons illustrationer är kroppsspråket och alltså människornas olika uttryck. 

I sitt format håller Söndag sig i samma tradition som Gro Dahle och Svein Nyhus böcker. Det är en lång bok med mycket text och tungt stoff. Blir den här typen av skandinaviska  bilderböcker det stora  internationella stjärnskottet efter Gunilla Bergström?

Söndag är en  bok om kärlekens betydelse. Det handlar om Torsten som skall få ett småsyskon. Hans kompis Willy har dåliga erfarenheter av att få syskon, eftersom hans pappa lämnat honom i sticket och skaffat ett nytt barn. Willy förklarar för Torsten  att man skaffar nya barn när man tröttnat på det gamla.


 Berättelsen är upplagd med kapitel efter veckodagarna. Den börjar på måndag. Veckan är full av tvivel för hur föräldrarnas kärlek kommer att vara när bebisen fötts. Men på söndag känner Torsten sig övertygad om att föräldrarna skall fortsätta älska honom. Söndag är en gripande berättelse med många överraskande och intressanta förvecklingar. 

Det är en bilderbok som passar från 5 årsålder.  Här vill jag också passa på att skriva att  jag inte alls förstår logiken bakom att bilderböcker om svåra ämnen bara skall läsas för barn som själva har det svårt. Alla har någon kompis som har det svårt. Generellt så har barn i förskoleåldern mindre svårt att prata om det svåra än vuxna.
/Karin

Blivande klassiker?

Jag tycker att Lena Sjögrens  Vad har du bakom ryggen? som getts  ut nu i vår (rabén & sjögren) borde kunna bli en klassiker. Den har i alla fall både egensinne, självklarhet, tradition och humor. Både idén och genomförandet framstår som ett slags uppenbarelse som bör kunna återanvändas lika ofta som pekbokstemat med djur och deras läten.


Boken har ett enkelt upplägg. Olika figurer presenteras, bland annat en robot, en trollkarl, en matros. På ena sidan får man frågan om vad figurerna har bakom ryggen och på nästa sida så får man se vad de har. Roboten har en nalle, trollkarlen har ingenting och matrosen har en ros, etc. Ett koncept som på ett eget sätt tar sig an traditionen från folksagan med upprepningsmoment som minneslek,  så småningom lär man sig vad de har bakom ryggen.

Boken har också ett  annorlunda format, den är långsmal. Färgsättningen i boken påminner mest av allt om en dovt mönstrat femtiotalstapet, ett slags mönstertänk som kommit i ropet.

Men även om det är ett intressant koncept så är det illustrationerna är som gör boken rolig.  Alla figurerna är verkligen personligheter som man vill titta länge på. De står mot en vit bakgrund vilket också ger utrymme för fantasin. Matrosen med alla sina tatueringar, står han på en kaj eller är han till havs?  Den stora tjejen med sin festhatt, har hon lämnat festen?

Jag har pratat med några vuxna om den här boken och frågat dem vem de tycker den vänder sig till. Vi har varit överens om att den bör fungera från 2 års ålder, eftersom den är enkel men med för mycket  detaljer för att matcha yngre barns synförmåga. Att lära sig boken utantill fungerar säkert för ännu yngre, men att associera till vad någon har bakom ryggen är i de flesta fall säkert  enklare och roligare från tvåårsåldern.

Men värt att notera är också  att de vuxna jag frågat också sagt att det också är en bok för dem. Varför? Det är också första gången jag hört vuxna säga på det sättet om en bilderbok och eftersom det är samma bok som de uttryckt sig om så antar jag att det står för något. Jag tror att det beror på att boken har ett formspråk som knyter an till vuxna människors rätt moderna konstreferenser och därför i alla sin enkelhet gör den spännande även för  många vuxna läsare. Vilket stödjer min idé om att den här boken kan bli en klassiker eftersom barnböcker kräver sina förmedlare för att bli stora.

För att överleva som konstnär krävs förutom talang att kunna märka ut sig  och det har Lena Sjöberg genom den här boken gjort, liksom många klassiska sagohjältar men också precis som figurerna i boken. Superhjälten har med sig en skateboard, drottningen en potta, björnen har med sig en nyckel till sitt järnkoppel och riddaren har med sig en bärbar drake.  Avantgardekonstens intresse för cirkus, gatumodet och popkonsten är exempel på referenser som jag menar illustrationerna har.


/Karin

Bilderboksretro

Det första som slår mig när jag börjar bläddra i bokserien Bilderboksretro är att många av de bilderböcker som presenteras redan i första antologin (om bilderböcker från 50-talet) fortfarande är aktuella. Böckerna om Plupp och serieversionen av Pippi Långstrump ges ständigt ut på nytt. Fortsätter vi till 60-talet är såväl dagens fem- som femtioåringar bekanta med Lilla Spöket Laban, Lilla Anna, Totte och Babar. Och sedan har vi 70-talet, då allas vår Alfons Åberg föddes. Kort sagt: Vår bilderbokshistoria är i allra högsta grad levande och stora delar av den förblir därmed inte bara historia.

Som en följd av detta är det lika naturligt för mig, född i början av 80-talet, att se 50-talets Kriktor, 60-talets Lisen kan inte sova och 70-talets Tandresan som min barndomslitteratur. Slitstarka både till det inre och yttre, kan våra favoriter leva vidare decennium efter decennium. För mig är serien Bilderboksretro därför en härlig nostalgitripp från 50- till 70-tal. Jag ser med spänning fram emot mitt decennium, 80-talet. Boken ges ut i höst och avslutar därmed serien.

Även om bilderna ska stå i fokus – och det gör de verkligen! – kan jag önska att det hade funnits lite mer text, lite mer bakgrund, lite mer historia. Bilderna i all ära, jag vill veta mer! Vi är inte bortskämda med samlad bilderbokshistoria i det här landet och det finns mycket att berätta. Bilderböcker har både älskats och kritiserats och lyckas fortfarande skapa debatt. Se bara på nyligen utgivna Kivi & monsterhund, den första bilderboken innehållande ordet ”hen”!

MEN bilderna är förstås det viktigaste och det är glädjande att de faktiskt får ta så mycket plats som de gör i Bilderboksretro. Visst känns det bittert att jag inte får läsa och titta i varje bilderbok i dess helhet, men det ger å andra sidan både mig och alla andra en god anledning att uppsöka närmaste bibliotek för fortsatt bilderboksläsande. Kanske upptäcker vi dessutom andra personliga favoriter när vi botaniserar för fullt i bilderbokshyllorna?

/Anna

Gå på bilderboksevent!

Som annonserats i medlembrev och på facebook så håller vi vårmöte  tisdagen den 28 maj. Det finns möjlighet att anmäla sig till och med måndag. Kvällens föreläsare är bilderboksillutratör Sara Gimbergsson. Därefter blir det boklotteri, smörgåstårta, ett glas vin och kaffe. 

Plats: Gamla Hovrätten, Göteborgs Universitet, Erik Wijksgata 6

Tid: 19.00

Pris: 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter. 

Anmäl er genom till Frida på bokskåpet genom att ringa 306 30 00 eller mejl: frida@bokskapet. se 

Riktigt rolig händelse i sommar  är  Göteborgs konstmuseum utställning  A, B, Se! som bjuder på ett brett urval av klassiska och moderna barnboksillustrationer med exempelvis konstnärer som Kaj Beckman och Svein Nyhus. Utställningen pågår mellan den 13 juni- 4 november. Illustrationen här är Kaj Beckmans Tummelisa och den kommer att vara med i utställningen. 

/Karin

Bra frågor i Stora Bebisbytet

Det stora bebisbytet med bild av Lisen Adbåge och text av Petter Lidbeck piggar upp mig (Natur och Kultur 2012) Det är en oväntad bok, på så sätt att historien är svår att förutsäga, vilket får mina  stundom rätt trötta ögon att vakna till av. Boken gav en oförutsebar läsupplevelse eftersom den fick mig att fundera över samhällsfrågor som jag inte har några svar på. 

Berättelsen handlar om ett modernt kungarike där alla med bebisar en dag hittar en lapp i barnens säng där det står Jag har tagit din bebis och lagt dit en annan. Självklart uppstår kaos. Någon har fått ett vitt barn  istället för två bruna. En annan har fått en flicka istället för en pojke. Kungen och drottningen har också blivit av med sitt barn, osv. 

Monarkerna får uppgiften att lösa problemet. Det ges olika drastiska förslag på hur man skall lösa problemet som att lägga alla barnen i en hög och ta den som man tror är sin egen.  Ju längre tiden går ju starkare växer oron för de barn som de har hand om, att ingen skulle vilja ta hand om det. Tillsist har det gått ett år.  Fler och fler blir övertygade om att de har fått det bästa barnet. Då bestämmer drottningen att ska behålla det barn man fått och vill föräldrarna inte det så menar man att det är fel på föräldrarna och inte barnet. 

Lisen Adbåge är i toppform. Hennes känsla för det komiskt överdrivna kommer till sin rätt. Bilderna är inte myllrande men är ändå prydda med många oväntade drastiska detaljer. Berättelsen får mig att associera till PO Enquists bok Kapten Nemos barn som handlar om hur två barn förväxlades på BB i Bureå. Jag tänker också på det afrikanska ordspråket Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn. Jag tänker på barnen i vårt samhälle. Vems är de? 

/Karin

Välkommen till Sverige Tango

"Välkommen Tango" är en bilderbok skriven  av  Justin Richardsson och Peter Parnell,  med illustrationer av Henry Cole  (Kabusa förlag 2012). Det roliga med den här boken är att den bygger på  en sann berättelse om två pingviner på Central Parks Zoo i New York. Den handlar om två pingvinhannar, Roy och Silo,  som blir kära i varandra. Precis som alla andra par så vill de ha barn. När de andra paren ruvar på sina ägg, så ruvar Roy och Silo enträget på en sten. 

 En skötare på som sett alltsammans bestämmer sig för att ge Roy och Silo ett ägg från ett pingvinpar som alltid brukar få fler ägg än vad de kan ta hand om. Ur detta ägg kommer en pingvinflicka som de döper till Tango, eftersom det krävs två för en tango. Än i dag finns Tango och hennes pappor på Zoo i Central Park.

 När "And Tango makes three" kom ut i USA 2005 så väckte den stor uppmärksamhet. Mellan åren 2006-2010 utsågs American Library Association boken till årets mest utmanande bok,  alla år utom 2009 då man tyckte den var näst mest utmanande.  Boken har varit något som biblioteken har fått ta ställning till. I vissa stater förbjöd man boken på skolbiblioteken eftersom den ansågs gå emot traditionella familjevärderingar. Men det fanns också bibliotek som tog strid för boken efter klagomål från föräldrar. Mer om de rabalder boken skapade kan ni läsa  här. 

Den sanna berättelsen slår bort benen för de som annars skulle få lust att döma ut boken som onaturlig eller överdrivet konstruerad. Samtidigt är den bok med charm på klassiskt bilderboksmanér, med en retorik där det säregna ofta företräds av det lilla barnet,  men här av två pingvinhannar, skall hitta vägen till läsarens hjärta. De har lyckats med många. De har lyckats med mig. 

Illustrationerna är på intet sätt nyskapande. Pingvinerna är något förmänskligade på ett sätt som håller jämn takt med berättelsen. Det är djur det handlar om, men de har namn som Roy och Silo, som man kallar för pojkar. Illustrationerna påminner både om fågelmåleri och fabelbilder. Det är bra eftersom alltför nyskapande bilder säkerligen hade gjort det krångligare för den här viktiga berättelsen att nå ut. Härligt med böcker som man kan knäppa folk på näsan med. Roligt med bilderböcker med förmåga att bli viktiga. 

/Karin

På resa med Tummelisa

Charlotte Gastaut har illustrerat och tolkat HC Andersens Tummelisa. Boken har kommit ut på Rabén och Sjögren nu i vår. Jag tog med mig boken på en resa genom Europa. Det var inte planerat men resan slutade i Köpenhamn på ett HC Andersen museum där jag fick lyssna på den ursprungliga versionen av Tummelisa.  Sen åkte jag hem och letade rätt på min egen sagosamling av HC Andersen med illustrationer av Svend Otto, som jag fick i julklapp år 1976. Gastaut har gjort en förkortad och något förändrad tolkning av originalberättelsen.

Att jag skriver allt det här beror på att jag läst boken i snart två månader utan att jag har något särskilt att skriva om den,  mer än att den är hänförande vacker. Det gör ont i kroppen när jag läser den. Lite fånigt att erkänna, men jag är förälskad i den här boken.  Boken slår mitt i prick eftersom den balanserar väl mellan tradition och förnyelse, men också mellan skönhet och spänning.  Jag associerar bl.a. till Nils Dardel, Elsa Beskow och kinesiska mönster. Berättelsen tema påminner mig om tvångsäktenskap, kvinnlig frigörelse,  taoism och att följa sitt hjärta. Det är ju bra det, för innan den här boken så tyckte jag att Tummelisa var en rätt löjlig berättelse. En länk till Gastaut blogg finns här.
/Karin

Gimbergssons giftigaste

Förr i tiden kunde det hända att reaktionärer försvarade sina dogmer med hänvisning till djurriket, som de menade var mer naturligt än det moderna sekulariserade samhället. På senare tid har det istället blivit allt mer populärt att använda etologi för att ge stöd åt mångfald. Den senare strategin verkar vara bättre än den förra, eftersom det finns kanske 100 miljoner djurarter på jorden, vilket verkligen ger utrymme för variation.

I vår kommer två bilderbökcer på temat. Välkommen Tango Kabusa Böcker) , som bygger på den sanna historien om två pingvinhannar i New York och Spinderella Tarantella av Inger Lindahl och Sara Gimbergsson (Alvina Förlag).

Spinderella Tarantella är en bilderbok som bygger på fakta om korspindeln med samma namn. Berättelsen handlar om spindelhonans liv. Vi får bland annat se och läsa om när hon äter upp sin man. Det är en humoristiskt bejakande text med många utropstecken. Spindrella Tarantella har inga bekymmer, hon är nöjd med sina val.

Om jag tyckte Gimbergssons förra bok Zenobia tappar bort sig var för tam så är jag desto mer förtjust i illustrationerna den här boken. Man känner igen att det är en Gimbergsson, men det är djärvare och lekfullare än vanligt. Jag tycker att Gimbergsson är duktig på att lyfta fram känslor och känslighet. I den här boken är det också känslouttryck som står i centrum, men betydligt starkare känslor, för Spinderella är hämningslös.

Bokens färger går i svart och rosa. Det är svarta siluetter av rädda människor, svarta spindlar men ofta med en rosa inramning. Mörkt och ljust möts på ett ovanligt sätt. Färgsättningen är en av de saker som bidrar till att boken inte hamnar i några genusfällor.

En rosa men också svart bok om spindlar, med en levnadsglad om än giftig honspindel. Det är en bok som vinner på att vara kontrast till många av de uttryck som dagens flickor tvingas spegla sig i. Den vinner också på konstnärlighet och ovilja att skriva på näsan. Eftersom det är avgjort att ingen kan komma och påstå att det är något bra med att äta upp sina äkta män.

/Karin

Vårens härligaste?

Manuela Oltens Monster finns faktiskt. Eller? (Opal förlag) är en av mina favoriter i vårens utgivning.

Det tog ganska många läsningar innan jag insåg att detta inte var en finsk utan en tysk bilderbok. Där finns mycket i bildkompositionen som är besläktat med flera av de finska bilderböcker jag läst på sistone.

Att jag är förtjust i den här boken beror på att den får mig att skratta. Men varför?

Det handlar om bristen på symmetri och utrymme för egenheter i både illustrationer och berättelsens personligheter. På så sätt blir det också en bilderbok om befrielse och att våga vara. Det är fint.

Monster finns faktiskt är uppbyggd som en faktabok där olika monster presenteras. Där finns bland annat skrattmonster, slemmonster, pruttmonster. Alla monster får en presentation. Där är spännande eftersom både bildkomposition och text inte är förutsebara.

/Karin

Levi Pinfold

Under senaste veckan har jag träffat på småfolk i två av de böcker jag läst; i den franska ungdomsboken Oksa Polock och i den brittiska bilderboken Djangon av Levi Pinfold. Småfolk har ju under senaste århundradet levt mer eller mindre i reservat på Island. Kan man anta att det är den ekonomiska krisen på Island som fått småfolket att söka sin tillflykt till andra länder?

För Djangon som kommit ut på svenska på Karneval förlag i år vann Levi Pinfold 2010 priset The booktrust early Years Award.

Det är en spännande berättelse med en mättad symbolik. Vad som skiljer den från andra bilderböcker med liknande pretentiösa anslag är att den nog är ganska lättillgänglig även för barn. Illustrationerna påminner mycket om naturalistiska målningar, men med en närvaro av en nerv från ett naturens spratt, representerat av en Djangon, en armhög stor figur. Berättelsen är också en blinkning till romantikens skildringar av kringresande och romer.

Djangon handlar om en pojke som lever i ett cirkusläger. Pojken träffar på en liten filur, Djangon, som ställer till det för pojken. Det första han gör är att förstöra pojkens pappas banjo. Djangon ställer till med en massa saker som pojken får skulden för. Tillsist får pojken nog och kör i väg Djangon. Sen blir pojken ledsen. Till tröst får han en banjo av sin pappa.

Berättelsen är inspirerad av den romske jazzlegenden Jean Django Reinhardts liv.

/Karin

I väntan på våren med en av våra mästare

I januari i år kom Tord Nygrens bilderbok Alldeles för mycket snö ut på Opal förlag. Det är en bok som passar nu, för oss som längtar efter våren.

Berättelsen handlar om en flicka som bor i ett lantligt samhälle. Det är strax före jul och snön har inte kommit. Flickan ger sig i väg för att leta rätt på Herr Snö. Hon hittar honom, han har försovit sig. Han kommer till det lilla samhället och blir större och större, till ett snöoväder som varar ända fram till april. Då har alla tröttnat på honom och vill att han skall försvinna. En dag kommer Våren, i form av en söt liten flicka. Hon läxar upp Herr Snö så att han äntligen tar semester. Förvandlingen av Herr Snö till ett snöoväder är effektfull och berättelsen centrum.

Det är en skickligt frammanad berättelse där ord och bild vävs samman självklart och sagolikt. Jag kan höra saker när jag läser boken. Hur det låter när man kramar en snöboll. Hur dovt ljudet av bilar blir i ett snölandskap.

Bilderna är skira och drömska. Jag har försökt tidsange illustrationerna, men det går inte. Klädsnitt ser ut som femtiotal, men traktorerna verkar modernare, kanske från sjuttio åttiotal. Jag skulle definiera boken som en konstsaga.

Trots kylan bär flickorna kjol och naturligtvis är det en män som kör de få fordon som syns. Det är en värld som domineras och styrs av män skulle man kunna säga, men det vore dumt. För det är en liten flicka som hittar Herr Snö och en annan flicka, Våren, som sätter honom på plats. Och vänta nu, Herr Snö, är han inte väldigt lik Tord Nygren? Och Våren, påminner hon inte rätt bra om en ung kvinnlig bilderboksillustratör?

Tord Nygren, född 1936 debuterade som barn och ungdomsboks illustratör 1964. Han verkar nästan outtröttlig. Att en illustratör kan göra så mycket bra under så lång tid är på gränsen till obegripligt för mig. Även om han varit aktiv i snart femtio år så har han enligt mig fått på tok för lite uppmärksamhet. Jag önskar mig en ny vår för Tord Nygrens bilderboksillustrationer.

Välkommen till vårt spännande årsmöte

Tisdagen 13 mars klockan 18.30 håller vi årsmöte på Göteborgs konstmuseum. Efter de traditionella årsmötesförhandlingarna föreläser Ulla Rhedin om 2011 års ALMA- pristagare Shaun Tan. Under kvällen kommer vi också att få se Shaun Tans Oscarsbelönade kortfilm som på svenska heter Borttappad (The lost thing)

Efter föreläsningen blir det boklotteri, en enkel buffe med vin, samt kaffe och tårta. För allt detta betalar medlemmar 150 kronor, gäster 170 kronor och studenter 100 kronor.

Anmälan senast måndagen den 12 mars till

Frida Lax i Boksskåpet på tel 306 30 00 eller via epost: frida@bokskåpet.se

Här berättar Shaun Tan om sin kortfilm:

Karin

Med humor om Kanel och Kanin och alla känslorna

Jag har svårt för kaniner i bilderböcker. Jag tycker de tenderar att invadera hela bilderboksmarknaden med en lite för gammaldags attityd till vad en bilderbok skall vara.

Annat var det på fyrtiotalet när de första kaninerna kom med Betarix Potter och Lewis Caroll. Inte för att jag levde då, men då verkade kaninerna mest vara ett trevligt ett exotiskt inslag. Det var inte tal om någon kanininvasion.

I olika sammanhang har jag försökt driva frågan om att stoppa vårt land från kanininvasion i våra svenska bilderböcker. Det har inte ansetts politiskt korrekt och man har burit mig ut från många möten. Man har också låtit trycka upp pins med texten Vi älskar våra bilderbokskaniner.

Fast jag får erkänna att det finns bilderbokskaniner bland mina nära vänner. Exempelvis är Sara Gimbergssons, Stepahanie Blakes och Charlotte Ramels kaniner. Särskilt Charlotte Ramels kanin är jag fäst vid även om vi hade svårt för varandra i början.

Kanel och kanin och alla känslorna med text av Ulf Stark och illustrationer av Charlotte Ramel (Raben och Sjögren, 2012) är en fyndig rimmad berättelse om känslospelet i den starka vänskapen mellan Kanin och Kanel. Det är självklart en nödvändig realitet för ett bokförlag som Rabén och Sjögren att göra bilderböcker som säljer. Men det här konceptet med berömde barnboksförfattaren rimmade rader och den erkända illustratören och en kanin, känns uppsåtet om en lättillgänglig säljande bilderbok lite för tydligt.

Efter några läsningar av boken inser jag att jag avfärdat boken för lättvindigt. I stället blir jag orolig att boken skall komma bort, eftersom den till en början kan framstå som blek i jämförelse med mycket annat som ges ut just nu. Boken känns inte längre blek utan bara blyg. Kanel och kanin är inga stormiga personligheter. De är komplexa med både stora känslor och försiktighet, vilket så väl skildras i samspelet mellan bild och text.

Jag kommer på mig själv med att fundera över hur Kanin skulle ta det om hon blev orättvist behandlad på kultursidorna. Skulle jag kunna trösta henne eller skulle hon bli tjurig och dra sig undan? Det är en bok som skapat liv inom mig. Jag bedömer den därför som en lyckad bilderbok.

/Karin

Jag kan inte sluta tänka på Farther

Hela hösten fram till i dag har jag tänkt att jag inte skall skriva något mer om Farther av Grahame Baker- Smith på den här bloggen eftersom jag inte skriver om böcker som inte översatts till svenska.

Dessutom har jag redan skrivit om Farther här och skulle jag skriva en gång till så blev det ett överdrivet favoriserande. Men vem bryr sig egentligen? Bara jag förmodligen och Farther är en favorit. En bok som jag lägger fram när jag får gäster, för att den ser snygg ut och för att ge ett bestående positivt intryck, om nu allting annat skulle gå fel.

I somras fick boken Kate Greenway medal med motiveringen:

"a clever picture book with a dream-like quality. It is beautifully designed with a wealth of detail, conveying dark emotions, storms of war and weather, and a powerful sense of loss and bereavement"

Bildspråket är speciellt, men det som drar mig till boken är berättelsen. Det handlar om en pojke som växer upp med en pappa som har vildare idéer än han kan förverkliga. Pappans och därmed pojkens tillvaro pendlar mellan melankoli och en önskan att bygga sig vingar att flyga med. Men pappan lyckas aldrig förverkliga drömmarna. En dag måste han ge sig ut i kriget. Han återvänder aldrig.

När pojken blir vuxen återupptar hans pappans projekt och lyckas bygga sig ett par fungerande vingar. Då han flyger känner han att hans pappa är med honom. Sista bilden symboliserar hur pojkens son fångats av farfaderns drömmar. Han står i en spjälsäng och sträcker sig mot månen som fått uttryck av farfaderns ansikte.

Det är vackert och sentimentalt, men där finns en svärta nävarande som förhindrar boken att bli sliskig. Det är både svårt och lättillgängligt, vilket gör boken till ett självklart mästerverk. Jag brinner för den här boken och önskar den utgiven på svenska.

Länkar till bilder från boken finns här

/Karin

Katalin Szegedi och möjligheten att se

Katlin Szegedi är en av Ungerns och kanske världens mest intressanta bilderboksillustratörer. I Sverige gav Felis förlag ut hennes bok Lenka ut år 2010.

I Lenka använder sig Szegedi av collageteknik med wellpapp i botten. Illustrationerna bygger på kontraster i miljön med det grå wellpappliknande och den färgstarka Lenka målad i mättad röd färg, som det också finns stänk av i de andra personerna. Det röda fyller berättelsens centrum som handlar om Lenkas utanförskap.
Lenka är en flicka som är duktig på att måla. Hon älskar sin egen målade värld, men föräldrarna vill att hon skall ge sig ut för att få vänner. Ute på gatan blir Lenka mobbad för att hon är tjock. Berättelsen slutar med att hon blir vän med en pojke med samma intresse.

Jag och min dotter läste den här boken många gånger under ett halvår. Ofta fick jag höra att det var en missuppfattning att Lenka var tjock. Det var Lenkas hår och kappa som var stora, men benen var ju pinnsmala vilket bevisade att hon inte var tjock menade min dotter. I en intervju om Lenka säger Katalin Szegedi:


Jag är en rödhårig, knubbig flicka fast i vuxen version så jag förstår skälet till din fråga. Ja, Lenka är jag, iallafall till utseendet. Men det är inte medvetet att det ska bli så. Alla de smala flickorna som jag gjort till böcker tidigare är också jag. De representerar mig som ung och slank, kan man kanske säga. Så jag håller med. Illustrerade figurer i böcker liknar ofta sina illustratörer"


Skulle man inte kunna säga att boken om Lenka handlar om den missförstådda, barnet, konstnären och människa? Eller om den missförstådda världen? Ordet missförstådd ger associationer i all oändlighet. Är det så att vi väljer att se saker som stödjer vår redan färdiga världsbild? Kan konsten förändra vårt sätt att se? Jag tror det. Därför är det bra om vi kan låta våra barn få ta del av olika slags bilderböcker, som exempelvis boken om Lenka.

Varje land har sin egen bilderbokstradition. De bilderböcker som översätts till svenska kommer främst från den anglosaxiska världen, Frankrike, Tyskland och Norden. Att det är så har med den rådande världsordningen att göra. Men man får ändå tacka för alla försök att förändra detta, som ger oss möjlighet att se på ett annat sätt.


/Karin

Vanja Larberg

Bladslottet är barnböcker utgivna på förlaget Bladstaden. Deras intention med sin barnboksutgivning är att vara ett mellanting mellan barnbok och konstbok. (Mia Juhlin har skrivit om dem i en artikel i Solägget som vi publicerat här på bloggen)

Sjung den (Bladstaden 2011) är en bilderbok om ett barn som vandrar runt i en stad som hon trugar eller bara får att sjunga. Brevbäraren sjunger om breven , några barn sjunger om en staty och slutligen är det någon som sjunger staden. När hon ber en man sjunga om en kanin så är en del av sången så här:

"Här syns hallon och fasaner

i buskarna runt om

Det lyser i neon på husen

skyltar ropar Kom!

Och världen ändrar färg

när det äntligen blir höst

Men stigen är sig lik,

markens lilla röst"

Illustrationerna är varsamt målade, den minner mig om impressionismens spel med ljus och skuggor, men tydligast av allt är kanske känslan av att försöka illustrera musik. Det är ljust, luftigt och tycks stiga mot himlen, med mycket omålad yta på sidorna där bild och text liksom svävar tillsammans.

Poeten Sara Hallström och illustratören/arkitekten Vanja Larbergs Sjung den är en försiktig bilderbok om en sjungande stad. Det försiktiga är ett nödvändigt anslag för att skildra den illusion som de tycks vilja förmedla. Resultatet blir vackert och en tankeväckande kontrast till allt vederhäftigt som tar plats i andra bilderböcker.