Adventsmöte

Årets adventsmöte hålles den 2 december klockan 19.00 på Kulturhuset Kåken. Skådespelerskan Cecilia Milocco föreläser om hur hon var med och gjorde om Shaun Tans bok Det röda trädet till en teaterföreställning på Folkteatern.  Hur boken blev teater skrev Cecilia också  om i en master på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitetet.

Därefter blir det boklotteri. Sen går vi en trappa ner för sedvanlig skinksmörgås, must, öl eller vatten.Kalaset kostar 150 kronor för medlemmar, 170 för gäster och 100 kronor för studenter.

Anmäl er senast den 30 november till mg.dahlstrom@comhem.se eller magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Om rädsla för småbarn

Det är med glädje jag läser Inte vara rädd av Karin Ahlin (Alfabeta 2014) som handlar om två gosedjur, Tigern och Taxen, som övervinner sina rädslor. Att göra nyskapande småbarnsböcker är inte lätt.


Det ska vara enkelt, fantasifullt och meningsskapande på ett sätt som både förmedlare och barn kan acceptera. Att balansera mellan förmedlarnas behov av att ha koll på vad  småbarnen fått ut av, kanske rent av lärt sig av  böckerna och samtidigt lyckas fånga barnens läsglädje, måste vara en komplicerad process.

Inte vara rädd har intressanta perspektiv. Rädslan skildras i texten och illustrationernas skeva perspektiv, så som det kan kännas när man är rädd, inte har koll på läget. Då det är lite svindlande. Kanske för att man skrikit eller gråtit sig yr, eller för att det är mycket man inte vet. Rädslan skildras också i figurernas litenhet i huset. på bilder där flera våningar syns på en gång. Man skulle kunna säga att illustrationerna kännetecknas av stora kontraster med hjälp av skillnader i färgsättning mellan väggar, trappor och golv. Jag tänker skev kubism, naivism inspirerat av collageteknik. Jag tänker något nytt och roligt.

/Karin

Att bygga med fantasi

När Sindre är på fotbollsplanen är  han mer intresserad av månen än av fotbollen. Han lämnar planen beger sig upp på en kulle och drömmer om att ta sig till månen. Där börja Per Gustavssons berättelse Måntornet (Natur och Kultur 2014) som handlar om Sindres längtan till månen.

 Vi får följa med hans sökande genom illusionskonsten på den vaudeville-liknande cirkusen till vetenskapen och astronauten, till praktikern, den lite galne och uppburne byggmästaren. Men ingenstans får Sindre hjälp. Han har inte rätt kunskap, inte rätt material och han är ett barn.

Sindre löser detta genom att själv bygga ett torn av pinnar  av den sort som många barn brukar samla på. Det ser vingligt ut och farligt ut, men tornet tar sig i alla fall högt upp bland molnen, över träd och fåglar. Det är en resa i medvetandet. Från ensamhet och utsatthet till hisnande tyngdlöshet, vackra vyer och vänskap. Slutet blir ett annat än Sindre väntat sig, men det blir bra. Det var idén om att komma till månen som tog honom dit.


Det är förstås svårt att inte tänka på den bibliska referensen Babels torn, som handlar om att människor straffas på grund av sitt övermod. Boken skildrar så väl människans och framförallt barnets litenhet i vår samhällskonstruktion. Men drömmarna, de galna fantasierna och barnen är också en grund för vetenskapen. Hade vi någonsin åkt till månen utan alla dessa årtusendens drömmar om att komma dit?Vad blir det av leken och den fria fantasin kan man fråga sig. Ja det vet man inte och det är det som är bra. Som Pippi hittar på ordet spunk utan att veta vad det betyder. "Fantasi är viktigare än kunskap. Fantasin omgärdar världen. Kunskapen är begränsad" lär Albert Einstein ha sagt. Måntornet är också en berättelse som rent bildligt omgärdar världen, genom att visa den utifrån, som något runt och klotformat, liksom fotbollen och månen i berättelsen.

När jag läser bilderna hittar jag släktskap med det suggestiva drömliknande tillstånd som återfinns i Lennart Engs bilderbok Historien om Albert och Pija Lindenbaums Siv sover vilse, men också med Elsa Beskows Solägget.


Sindre är också namn på en dvärg i nordisk mytologi. Tillsammans med sin bror Brokk skapade Sindre bland annat Frejs magiska skepp Skidblander där alla asagudarna ryms, men som också är så litet att Frej kan stoppa det i sin ficka.

Det tar ganska många läsningar innan jag lägger märke till att Sindre är färgad. Jag funderade över ifall jag ska skulle skriva något om det, för det är absolut inget bärande i berättelsen, men det är också därför det är bra. Vi behöver färgade barn i svenska bilderböcker, som  är är något annat än del av en bakgrund eller förskolegrupp, som får vara huvudpersoner. Det här är en riktigt bra bok.

/Karin

Emelie Östergren

I höst har Emelie Östergren kommit ut med två böcker. En tolkning av Selma Lagerlöfs Bortbytingen på serieförlaget Kolik och bilderboken Elefantstenen på Urax.

Serieboken är  precis som originalberättelsen en allåldersbok. Jag minns exakt var jag satt när jag fick boken läst för mig innan skolåldern. När jag skulle läsa Östergrens version tillsammans med min egen tioåring fortsatte hen att läsa den då jag blev avbruten. Sen var vi otakt och knyckte den ifrån varandra så fort vi fick möjlighet.

Bortbytingen är en  mystisk berättelse med rötter i både  magisk folklore och det religiösa. Vi kan läsa in allmosor, bud om att älska din nästa så som dig själv och karma. Vem är Bortbytingen? Ditt sämre jag? Främlingen? Men berättelsen säger också att en allmän uppfattning kan vara vilseledande. Om de problem som följer med att alltid vara misstänkliggjord. Självklart är det också en berättelse om den komplexitet som byggs av främlingsfientlighet.


Östergrens berättarteknik är detaljrik och lite farligt. Knivar och blod, ständigt flugor som surrar runt trollen som något ont förebådande. Liksom i originalberättelsen saknas övertydliga svar. Mystiken är intakt. I ansiktsuttrycken på folk i människobyn syns en väntan på något farligt. I skildringen av trollbarnet  förenas både det äckliga och det ömmande. Kan inte Bortbytingen också vara familjehemligheter?  Skriken som alla hört men ingen låtsas om? En skildring av ett samhälles oförmåga att vilja kännas vid det fula?

Trots att Elefantstenen nog kan ses som en enkel komposition som problemfritt kan fungera från treårsåldern kan man också se den som komplicerad civilisationskritik.

Berättelsen börjar i huvudpersonen Charlies barnrum  där han sitter med sin nya sorgsna present, en fågel i bur. Tillsammans går de genom en kaféliknande miljö ut i ett trapphus. Med hjälp av en trehjuling hamnar de i en vild prunkande miljö.

De går och sätter sig på en sten, som sedan visar sig vara en elefant. Charlie släpper ut fågeln som genast flyger iväg. Med hjälp av elefanten som  kommer fågeln sedan tillbaks, men den behöver aldrig mer bo i buren. Det är något med blommorna och själva instängdheten som fågeln symboliserar som får mig att tänka på Pink Floyds The Wall men också på William Morris mönster. 

Vem är fågeln? Ditt bättre jag? Frihetstörst? Elefanten skulle kunna vara en stabil tradition.För mig handlar Elefantstenen om individen kontra civilisationen.
/Karin

Rabén och Sjögren satsar på serier

Ariol – Jag är en åsna! Av Emmanuel Guibert och Marc Boutavant , Trollskogen av John HolmvallKatten och Ekorren på Sommarön av Loka Kanarp, Mamma Mu firar Kråkan av Jujja Wieslander & Sven Nordqvist (teckning Michaela Favilla)

För ett år sedan anställde Rabén och Sjögren Josefin Svenska och Fabian Göransson från Kolik Förlag för att göra en satsning på barnserier. På bokmässan presenterade de satsningen tillsammans med Rabén och Sjögrens förlagschef Ann Skiöld Nilsson. De första fyra böckerna kommer i vår (se ovan)

Förr i tiden var serier mest för barn. Våra mest kända seriefigurer skapades för mer än femtio år sedan.  I dag skriver de svenska serieskaparna mest för vuxna, men de blev själva serieskapare genom att läsa serier som barn. Med den här satsningen vill även ge barn möjlighet till samhällsengagerade och roliga serier. Samtidigt som man hoppas att det ska bidra till att stimulera serietecknandet som uttrycksmedel. Jakten på de nya barnserierna är något som just nu engagerar förläggare i hela Europa.

Tanken är att de ska komma så pass många serier per år att man aldrig skall vänta för länge. Böckerna skall förutom i bokhandeln även säljas i kiosker. Det här är en satsning för läsglädje som också tar ansvar för att utveckla barns bildseende, vilket blir allt viktigare i dagens bildburna samhälle.

Jag tycker det är intressant att se hur det här utvecklas.Att serier tidigare inte haft särskilt hög status i Sverige beror på en debatt med rötter i USA, som handlade om seriernas skadliga inverkan. I dag skulle vi kalla det moralpanik. I Sverige skrev Nils Beijrot en mycket tongivande bok i ämnet Barn Serier Samhälle (1954)  som trycktes för sista gången på 80-talet. Där skrev Beijrot bland annat att Kalle Anka var våldsförhärligande.  Denna debatt hade stor inverkan på synen på serier under decennier. Att läsa serier har i vissa sammanhang knappt räknats som läsning.

Men i dag är det annorlunda, vilket främst beror på att vuxenserien etablerats.  Serierna har fått plats både på kultursidor och teaterscener. När Josefin Svenske och Fabian Göransson presenterar seriesatningen så berättar de också att den svenska vuxenserien överlevt och utvecklats i en tradition som varit närmast aktivistsik. Hur viktigt är det inte med motrörelser? Att det ofta är det som är lite vid sidan av, men som överlever för att det är bra, som sedan blir starkt och viktigt.

Vi får inte heller glömma att mangaserier under de senaste femton åren varit tongivande läsning för många barn. Även om mangserierna varit fler och inte lika breda så har de funnits och gjort många barn till både läsare och tecknare. Men Rabén och Sjögrens satsning innebär tillskillnad från mangagenren en inbindning i hårdpärm, vilket väl betyder en annan ansats vad gäller status. Bra där!

/Karin

Höstmöte!

VÄLKOMMEN

BARNBOKSBILDENS VÄNNERS HÖSTMÖTE 

Tisdagen den 28 oktober kl 19.00

i den nyaTrappscenen på Stadsbiblioteket.

Denna gång prövar vi en ny mötesform. I samarbete med Stadsbiblioteket inbjuder vi till en föreläsning som är öppen för alla, inte bara för våra egna medlemmar. Detta för att sprida kännedom om vår förening och dess verksamhet och i förhoppning att få nya medlemmar. Föreläsningen är gratis och det serveras ingen supé efteråt.

Kvällens föreläsare är illustratören och författaren EMMA ADBÅGE, som kommer att överlämna sina originalbilder till boken Leni är ett sockerhjärta

som föreningen köpt in och på plats donerar till Konstmuseet.

Emma Adbåge är född 1982 och har illustrerat allt från vuxendeckare till undervisningsmaterial för låg- och mellanstadiet. Främst är hon emellertid barnboksförfattare/illustratör.

Väl mött!

Styrelsen

fint med färg och frågor

Parkvarelser & andra varelser med text av  Øystein Dolmen och illustrations- och designkollektivet Yokoland är något för året så ovanligt som en både bra och färgstark bok.
 (Urax, 2014, översattning från norskan av Barbro Lagergren).

Boken förmedlar en glädje i skärningspunkten mellan de stora frågorna och barns lekfullhet.
Det är oförutsägbar undersökning av en park, som tar oss både till platsen innan den var park, till en annan planet, till flugors tankar och en gubbes längtan efter citronläsk. Att få en sådan här idé att funka måste vara som att försöka gå på lina. Om det går så blir det överväldigande tjusigt eller också går det inte alls och då faller man. Men här går det och det är överväldigande.


Oförutsägbarheten finns också i illustrationerna, montage i en blandning av olika tekniker. Jag kan se släktskap med Stian Hole, Jan Lööf och Sarah Sheppard. En styrka i boken förutom, humorn, filosofin, barnperspektivet är också den bristande rädslan för enhetlighet. För uppslagen har många olikheter, bildar egna enheter och bygger på så sätt upp en spänning i berättelsen. En fulländat försök i barnbilderbokens tradition av överraskningsmoment.
/Karin

Min pappa är stor och stark men ...är en fransk bilderbok med text av Coralie Saudo och illustrationer av Kris DI Giacomo (Atrium, 2014) En söt humoristisk tvärtom-berättelse om en pojke som försöker få sin pappa att lägga sig. Efter en saga övertalas  pappan att lägga sig, men då han vill han ha lampan tänd. Jag kan tänka mig att berättelsen fungerar förlösande. Det kan inte vara särskilt svårt för barnen att identifiera sig med den här stora starka pappan.

Illustrationerna är roliga. Barnet är litet; står på stolsryggen för att komma i höjd med pappans ansikte. En tredje varelse finns i boken; en liten hund som står på två ben och betraktar spelet mellan pappan och barnet.

Bakgrunden är sparsmakad. Alla sidor har en ljusbrun bakgrund. Det finns lite detaljer som vittnar om ett vuxenliv, som  stolar, en portfölj, lampor och ett klädsträck.Pappan har hatt, vit skjorta, slips och ett par byxor som skulle kunna innehålla en blöja. Illustrationerna är gjorda i blandteknik med blyertskonturer, ibland lite grova. Dessa tydliga linjer är ett bra stöd för den distinkta berättelsen.

Ännu en nyutgiven bilderbok i murriga färger. Och är det riktigt eller bara som jag inbillar mig att  barnböckerna på sistone åter verkar ha en  dominans av pojkar som huvudpersoner? Är det för att fånga de icke läsande pojkarna? Jag tror att ett läsintresse byggs av det motsatta,  djärvhet och att bjuda på möjligheten att leva sig in i någon som från början inte verkar vara som en själv, som exempelvis i en pappa som inte vill gå och lägga sig.


/Karin

Lek blir bok

Vad ska Lilla Nallen göra nu? av debutanterna Eva Petrén (text) och Petra Wester Norgren  (Opal, 2014) är en berättelse  om en nalle. På slutet badar nallen. Det är underligt när jag tänker på hur ofta jag faktiskt sett nallar bada.  Man skulle kunna säga att det här är en realistisk bok, med utgångspunkt i småbarnslek där förståelsen för hur blöt en nalle kan bli utgör ett överraskningsmoment.

En bärande idé i svenska småbarnsböcker  är att de ska vara realistiska. De har ofta ett slags orienteringsfunktion, att genom boken orientera barnet i världen.

Jag uppskattar att den här boken för att det trots allt blir en spännande berättelse med referenser till Mors lilla Olle. Men istället för att låta Olle dyka upp i blåbärssnåret så går Nallen hem och badar. Det blir realism för barnet och surrealism för den vuxne förmedlaren. En skicklig komposition!

Illustrationerna är strama i men ändå skojiga i collageteknik med bland annat filt och krita. Så svårt det måste vara att göra originella berättelser på den här sortens vardagstematik som går hem hos tvååringar.

Färgskalan är dov, i höst och jordfärger. Det verkar vara ett mode i bilderböcker just nu. Vet egentligen inte vad jag tycker om det. Känns som ett trick för att signalera autenticitet och stil, ett slags fjäsk för de vuxna sparsmakade förmedlarna. Men här fungerar det utmärkt. Det här är en återvinningsberättelse av återvinningsmaterial.

/Karin

Atjimpa är inget att leka med

Ursäkta att jag inte skrivit här på länge. Jag har varit på semester och haft ett himlans sjå med bilderboken Atjimpa det mystiska ordet av Catarina Sobral (Urax 2014). Boken som jag blev så förtjust i så fort jag fick se den. Illustrationer i en naivistsik humoristisk blandteknik, med krita, skeva perspektiv och överdrivet viktiga farbröder. En bok som belönats som bästa barnbok i Sobrals hemland Portugal.

Men det hände något när jag började läsa texten. Jag blev tveksam och besviken. Den handlade om ordklasser och använde sig av begrepp som verb i första kongjuationen. Hur mycket barnperspektiv var det? Dessa portugiser, vilka viktigpettrar var inte de? Vad visste de egentligen om barn? frågade jag mig.


Boken handlar om ett ord, atjimpa, som upptäcks av en vetenskapsman. Tant Augusta 137 år, känner igen ordet och säger att det är ett verb.Sen blir ordet ett modeord. Folk klagar i affärerna att det inte finns någon Atjimpa. Affärsinnehavarna klagar till grossisterna. I riksdagen börjar man använda ordet atjimpigt i debatten. Ordet används lite hur som helst och man bråkar om vilken ordklass det tillhör.

Men som alltid när jag har höga förväntningar på något, så vill jag inte riktigt ge upp,  vill ge det en andra chans. Därför bad jag en barnfamilj med en femåring och en treåring att provläsa boken. De tyckte som jag, det här var inte för barn.

Den mest kritiska läsaren, min fjortonårige son fick bli nästa läsare. Han tyckte den var rolig. Ville absolut inte utveckla varför, men att få honom att tycka en bilderbok är bra är något mycket extraordinärt. Ungefär som att få färska svenska jordgubbar på julafton. Kanske en bok för tonåringar?

Därefter bad jag en annan familj att läsa boken, med två barn på sju och nio år. Det blev en fullträff! En underbar bok sa de. Så då kände jag mig tvungen att ställa lite frågor om vad som fångat dem i den här berättelsen:

- Vad handlade boken om? 
- Om ord och om grammatik, ords betydelse och vilka som får tolkningsföreträde. Men också detta att man glömmer bort vad ordet är för något och sedan börjar fundera över vilken ordklass det är.
- Är det en politisk bok?
- Nej den är kul, öppen och fantasifull.
- Är Atjimpa ett ord som kan missbrukas?
- Ja alla ord kan missbrukas
- Är Atjimpa ett laddat ord?
- Ja det beror på vem som laddar det och hur, eftersom ingen vet vad det betyder. Det är också roligt med tant Augusta. På slutet hittar de ju ett nytt ord Perlingo och tant Augusta bestämmer sig för att svara det är en ordklass. Ungefär som hon sa om Atjimpa. Det känns som hon bara hittar på, säger vad hon har lust. 

Atjimpa är en bok om mystik. Om det ofångbara som slinter ur händerna precis när man fått tag på det. Det är också en bok om makt eller vad man nu bestämmer sig för att den handlar om. Som det står:

"Jag skulle tro att man ofta atjimperade förr i världen. Man har nog alltid atjimperat och man kommer nog fortsätta atjimpera så länge det finns människor på jorden."

Numera tycker jag Atimpa är en bra bok. Kanske inte en bok för alla. Men hur tråkiga är inte böcker som passar alla?

Tack Kajsa Pehrsson för översättningen.

/Karin

Flickan från långt borta

Jag heter Ingerun Sjösvärd och har barn&ungdomsboksbloggen Boktjuven där idén är att jag i varje recension ska peka ut något som jag skulle vilja stjäla från just den boken till egna manus.

I april i år var jag på barnboksfrukost hos BonnierCarlsen, vilket jag bl.a berättat om i inlägget "Plus och minus med barnboksfrukostar".

Flickan från långt borta

När Karin bad mig gästblogga på Barnboksbildens vänner så var det just en bok jag hade sett där som jag tänkte på. En bok som jag tänkt tillbaks på många gånger sedan jag hörde om den, "Flickan från långt borta" av Annika Thor(författare) och Maria Jönsson(illustrationer). Du kan provläsa de första sju uppslagen här.

Den gråa

Berättelsen handlar om den gråa som bor själv i sitt hus. Det är varmt och mysigt och det är så himla skönt att vara ensam så man slipper besvär! En dag ringer en riktigt liten en på dörren, flickan från långt borta. Hon har kommit från sitt hem, för det finns ingen kvar som kan ta hand om henne där. Den gråa skruvar på sig och anstränger sig att slippa bli invaderad av den lilla, men förlorar till sist kampen att inte öppna sitt hjärta.

Färger = känslor

Historien är väldigt enkelt och rakt berättad och illustrationerna berättar med olika färger för olika känslor hur den gråa tvekar, drar sig tillbaks och till slut öppnar sig. Det är den gråa som är historiens huvudperson och flickan är den som hjälper henne.

Bilderna är en stor anledning att jag minns den här bilderboken. Speciellt tekniken att låta den röda kärleksfärgen breda ut sig, dra sig tillbaks och till slut segra. Det var enkelt men mycket effektivt, precis som texten. Jag vill minnas att Maria Jönsson, som annars kanske är mest känd för de humoristiska böckerna om spyflugan Astrid,  sa att hon hade fått tänka ut en ny stil för den här boken. Jag hoppas att få se fler böcker i samma stil och på ett fortsatt samarbete mellan Annika Thor och Maria Jönsson.

Du kan provläsa de första sju uppslagen här.

Annika Thor, Maria Jönsson och Dukiko Duke i samtal om "Flickan från långt borta"

Annika Thor Foto:Ulla Montan

Maria Jönsson Foto:Jenny Mark Ketter

Pappersväxten

Josefin Sundqvist debuterar i vår med bilderboken Pappersväxten (Urax förlag 2014). Jag skulle säga att det är en bok om att upptäcka utanför ramarna.

Berättelsen börjar i skolan där Edgar befinner sig utanför bild. Läraren vill att eleverna ska skriva allt de vet om de vet om abborren. I bilden finns en död fisk som ligger på en bänk.

Edgar går hem. I en av sina burkar har en ett frö, som växer och knakar, som blir en pappersväxt, som tar med honom ut på äventyr. Edgar är ett ensam barn men tack vare pappersväxtens väg blir han vän med Egon.

När jag läser den här boken tänker jag på både på kortfilmer och dikter. Det är laddat och mättat, men inte övertydligt. Det skildrar något ömtåligt som växer sig starkt. Om möjligheten att vara två som ser från samma håll. Pappersväxten är det en bok? Läsandet eller tillblivelsen av en berättelse? Vem är Egon, är han någon som finns i berättelsen, en annan läsare eller något annat?

Illustrationerna går i brun gula skalor. De är spännande och tycks bära på hemligheter. En berättelse om det oexploaterade. Men vart passar den här berättelsen in? Måste den passa in. Kanske är det därför den är bra, för att den inte riktigt passar in, utan kan visa världen från ett annat håll, utanför ramarna. I det ännu inte upptäckta.

När jag läser om Edgar och Egon tänker jag en del på Stian Holes Herman. Det är samma känslighet och sökande efter äventyr, en poetisk dimension som är svår att ta tillvara, för den flyr från definitioner.

Jag önskar att det här är en bok som bara får finnas i klassrummens förskoleklasser. Som kan läsas som godnattsaga för bättre drömmar. Som ska finnas att bläddra i för de mindre barnen bara för att det är bilder som inte vet precis allting, utan söker efter det oväntade.

Av någon anledning kommer jag att tänka på alla berättelser som skrevs om månen innan månbestigningen. Om att upptäcka det som ännu inte är definierat, i sig själv eller i världsalltet.

/Karin

Vårmöte!

Välkommen till vårmötet!

Onsdagen den 21 maj klockan 19.00 träffas vi Gamla Hovrättens lokaler på Olof Wijksgatan 6.
Denna kväll lyssnar vi till Solveig och Martin Hallqvist från Britt G Hallqvist-sällskapet. De kommer att tala om Britt G. Hallqvist - författare, mor och svärmor.


Lotterier, smörgåstårta, kaffe och vin blir det sen. Anmäl er senast den 19 maj till Margaretha Dahlström på mejl mg.dahlstrom@comhem.se eller till Magnus Sjöberg på magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Det kostar 150 kronor för medlemmar, 170 kronor för gäster och 100 kronor för studenter.

En länk till Britt G. Hallqvist sällskapet finns här.

Jag går och undrar hur det kommer vara med magnolian på årets vårmöte. Förra året blommade den så fint utanför fönstret när vi höll vårmöte. Men i år har det varit tidig blomning, så hur blir det?

/Karin

Att upptäcka detaljerna

karnevalforlag.se/bocker/vem-dar‎

‎ Ibland när jag ser småbarns föräldrar tänker jag att de sliter ut sig i onödan. Att småbarn har så mycket att lära oss om det anspråkslösa, att man borde låta sig vila i det under barnens första två år. Det är så mycket annat som är slitsamt som man inte kommer undan, som infektioner, blöjor, förskolans tider eller att försöka förstå betydelsen av ett skrik.

När min son var 1 år tog jag med honom till Borås djurpark. Han hade förstått att jag ville att vi skulle titta på djur, så det gick han med på. Men hans perspektiv var ett annat än mitt. När vi stod utanför elefantparken så studerade han myrorna på marken framför sig.  Man skulle kanske tro att det här var en misslyckad resa, men det var det inte. Det var ett uppvaknande. Jag insåg hur bra småbarn är på att studera detaljer och hur kul jag tyckte det var att försöka se saker på hans sätt. (Fast jag grämde säkert  över pengarna jag lagt ut på den där resan)

Det var sådant jag kom att tänka på när jag läste pekboken Vem där? av den internationellt uppmärksammade tyska bilderboksskaparen Constanze V. Kitizing. Vem där frågas på vartannat uppslag , som också visar en närbild på något djurs teckning, som giraffmönster, en nyckelpigas prickar eller en tigers ränder. På nästa uppslag finns sedan hela bilden med en kort rad som innefattar något om djurets egenskaper, som en fin nyckelpiga eller en orubbligt lugn tiger. En smart och snygg pekbok som jag tror kommer att passa många småbarn. Ibland tycker jag att det kan vara svårt att begripa vad som är ett barnperspektiv eller inte, men i den här boken råder det ingen tvekan. Det är ett prima barnperspektiv, originalitet och konstnärliga kvalite.

 Kolla in Constanze V Kitizings intressanta hemsida.
/Karin

Vad är ett barn?

Det finns många olika perspektivmöjligheter när man skall bedöma en enskild bilderbok. Ett sätt är att zooma ut och se vad bilderboken spelar för roll i faunan. Hur ser den ut på håll och vad blir den i förhållande till andra böcker. Eller vad blir de andra böckerna i relation till den här boken.

Just nu finns det en handfull förlag som på sikt säkert kommer att förändra den svenska bilderboksfloran. Än så länge vet vi inte hur. Kommer det förändra vår syn på barn? Eller vad som är ännu mer intressant är hur det kommer påverka barnens syn på världen. Vilka hybrider av böcker kommer att uppstå av den utgivningen som nu finns?  Är några av av frågorna jag får under läsningen av Vad är ett barn? 

Mirando förlag har hittills gett ut två bilderböcker av bilderboksskapare som nått internationellt erkännande men som tidigare inte varit utgivna i Sverige. Tidigare i höst Stjärnenatt av Jimmy Liao och nu Vad är ett barn? av Beatrice Alemagna en ung italiensk illustratör som nått internationell uppmärksamhet för sina poetiska bilderböcker.

Är det något jag vill likna Vad är ett barn? med så är det poesi och filosofi. För det är en poetisk text  utforskar som vad ett barn är, att hitta minsta gemensamma nämnare, att se skillnader, men också att sätta ljus på den logiska slutsatsen att alla har varit barn. Illustrationerna har precis som poesi, mycket tomrum. Det är mycket vit tom yta och barnansikten som är omedvetna om att de är betraktade, som verkar ha spännande hemligheter.

Vad är ett barn? Är en bok i storformat med en vit sida med en fundering runt vad ett barn kan vara och på andra sidan är det ett porträtt på barnen. Det är barn som är illustrerade med respekt för deras väsen, utan att vara förskönande. Barn som petar i näsan, har stora dubbelhakor, som skriker med stor öppen mun, som lyssnar på snäckor, som funderar,  eller somnar över maten. En spännvidd som ger utrymmet för många olika slags varande. Att inte göra barnen söta eller vackra, utan mer självständiga och egensinniga har vi sett tidigare i den svenska bilderboken hos bland annat Emma Virke, Emma Adbåge och Lisen Adbåge.

Vitsen med att våga rita fula barn är att göra dem till subjekt snarare än objekt. De blir intressanta för sitt inre, vad de bär på , inte vad vuxna vill se dem som. Det blir en påminnelse. Ett skrik från det söta barnrummet.  Vad är ett barn? är en vacker bok som också handlar om friheten att vara och som öppnar för drömmar.

En länk till Beatrice Alemagnas hemsida finns här. 

/Karin

Att veta vem man är och hopp om en hätsk debatt

Boken Resan med text av Veronica Salinas och bild av Camilla Engman (Rabén och Sjögren, 2014, från norskan av Bodil Malmsten) handlar om att tvingas resa iväg och hamna någonstans där ingen förstår en.


Det är en fågel som är i centrum. Omgivningen är kal, som det kan känns inuti när man är lite vilsen och inte har något att ta förhålla sig till. Så småningom kommer ett möte som förändrar och får fågeln att minnas vem hen är.

Det är en fåordig bok med tydliga bilder som fungerar för barn strax över året. Fågeln är en sort som jag aldrig sett förut och man får aldrig reda på ifall det är en pojke eller flicka. Identifikationsmöjligheterna finns ändå, men det är bortom det yttre, i det strikt filosofiska.


Som vuxen associerar jag självklart till flyktingars situation. Jag funderar på vad det är som gör skillnaden mellan en barnbok som lyckas göra en bra berättelse av något viktigt och en barnbok med  en övertydlig intention om att vara en lärobok för att få barnen att tänka rätt saker. Det handlar så klart om konstnärlig kvalité. Men också om vilken omgivning bilderboksskaparen befinner sig i, vilka historier som finns där att plocka upp och göra till berättelser.

För att detta ska kunna ske oftare behöver vi bilderboksskapare från många olika miljöer, med många olika sorters uttryck än de nu normgivande. Som har andra utgångspunkter för att bedöma  kvalité, så att det blir en livfull och kanske hätsk debatt. Det är först då som bilderboken kan stå för den mångfald som den är så angelägen om att förmedla. För oss vuxna förmedlare handlar det om att vi behöver närmar oss det vi inte riktigt förstår. För om inte vi som vuxna kan göra det, hur ska vi då kunna kräva det av barnen?

Fast nu satte jag mig här för att skriva om Resan som är poetisk i sin avskalade utformning och som möjliggör att läsaren får möta sig själv. Att komma på vem man är för att bli tryggare i mötet med det okända. Jag vet ingenting om de som skapat bilderboken, mer än att de lyckats berätta en angelägen historia om människors utsatthet, om det strikt filosofiska. Ändå är det enkelt. Det är riktigt bra.

/Karin

Att bejaka det annorlunda

 I torsdags var jag på heldagseminariet En fanfar för bilderbokens framtid. I en av anförandena sa  Anna Clara Tidholm att  vi behöver fler fantastiska och konstiga bilderböcker för att bekräfta det fantastiska och konstiga barnet.

Tardeus och det ryska huset med illustrationer av Bodil Molich och text av Marita Gleisner och Erik Magntorn(Lindskogs förlag, 2013)  är en bok med tydlig strävan att bryta mot rådande normer.

Till och med formatet är ovanligt, rektangulär på höjden, 17 x 13 cm. Den är en bok som i hela sitt utförande strävar efter att inte passa in. Det är en berättelse om ett  förfallet hus med ryska anor, lite som hos  Loranga, Masarin och Dartanjang fast mer akademiskt.

Tardeus är en samlare, han bor tillsammans med sin syster Nora, guvernanten Anastasia och Bengt Eugen, som har ett litet bibliotek. En del av handlingen ustpelar sig där, med bibliotekarien som tömt biblioteket på böcker för att få råd att köpa flaskor.

Huset sitter på ett träd som är en stam som går igenom hela bygget och därför skymtar på många bilder. En miljö med många ovanliga detaljer som döda skelett under marken, en död mus, en samovar och Tardeus vingar som hjälper honom att flyga bort ibland. Människor om lever i skuggan av en annan tid, i ett hus som kanske inte kommer att hålla, eller åtminstone inte erbjuder några räta vinklar. Deras minnen skymtar ständigt förbi i olika subtila detaljer.

Boken påminner om en dröm, det är inget riktigt driv i berättelsen och vad som helst verkar kunna dyka upp. Det dovt, hemlighetsfullt och som sagt medvetet egenartat.Det är en bok som kan bekräfta barn som lever utanför det käcka och trygga och barn med förmåga att känna av ängsligheten bakom en allt för tillrättalagd yta.

Ett bra försök. Lite som ett ovanligt smycke, som inte syns så mycket, men som man börjar tycka om när man tittar närmare på det. Ett tillskott i bilderboksmångfalden.

/Karin

Årsmöte och resa!

Årets årsmöte hålles tisdagen den 18 mars klockan 18.30 på Göteborgs konstmuseum.Efter mötet föreläser filosofie dr Janina Orlov om Tove Jansson under rubriken Huset i sanden och blommor på väggen - Tove Jansson 100 år. Margita Björklund håller sedvanligt i årsmötesförhandlingarna.

Efter föreläsning blir det buffé, vin, kaffe och en hemlig kaka, passande för kvällen.
Kalaset kostar 150 kronor för medlemmar, 180 kronor för studenter och 100 kronor för studenter.
Anmäl senast söndagen den 16 mars till Margaretha Dahlström:  mg.dahlstrom@comhem.se eller
Magnus Sjöberg:  magnus.sjoberg@afh.goteborg.se

Den 5 april åker vi till Dunkers hus i Helsingborg för att titta på utställningen Loranga Loranga! om Barbro Lindgrens bilduniversum. Resan startar klockan 8.15 med Swebuss från Nils Ericsonterminalen. Hemkomst beräknas till klockan  19.35. Kostnad för bussresa och entrébiljett är 350 kronor. Anmäl till Margaretha Dahlström senast 10 mars. Se mailadress ovan.

/Karin

Nathalie Choux och att längta efter ljuset

Det är vinter. Den lilla flickan har drömt att hennes farfar blivit en björn. Björnfarfar tar med sig flickan ner i underjorden för att leta rätt på våren. Underjord är en mullvad deras ciceron. De får veta att våren finns i fröna. Björnfarfar råkar svälja ett frö och flickan lämnar honom sovande under jord. Flickan går hem, frusen och trött. När hon är hemma har våren inte kommit, men det är inte riktigt så kallt och snön har börjat smälta. Nästa dag vet flickan att det ska vara ett träd mitt på ängen och att detta trädet är farfadern, som vuxit upp igen, från fröet han svalde. 

Referenserna till den grekiska myten om Persefone är uppenbara. Men här är det inte flickan som äter utav frukten utan björnfarfadern som stannar kvar. Men i Persefonemyten liksom i min Björnfarfar kommer våren tillbaka när flickan återvänder till ovanjorden. Det är en bok om sorgens landskap.

Illustrationerna är tecknade i krita och och blyerts. Barnet är stiliserad, lite mangalik, men samtidigt uppenbart i en fransk tradition, med stora ögon och ett huvud som är en dryg tredjedel av kroppen. Det finns bilder där flickan är i samspel med björnfarfadern och modern, men på resan i naturen, ner i underjorden är hon betraktande. Hon har med sig en ficklampa, som sedan slutligen lämnar i underjorden när hon tagit avsked från sin insomnade björnfarfar.


Flickans betraktande speglar väl en del av sorgens ansikte, att inte riktigt kunna delta, att var tyngd av något osynligt. Ficklampan blir symbol för den mänskliga förmågan att krångla till, att se oss som något utanför själva naturen, som istället söker stöd i kulturen, exempelvis i Persefonemyten eller av en ficklampa.  Det är en vacker berättelse som svarar på sin egen kritik. Bilden av mamman och dottern uppfyller så väl alla normer, de är söta, välkammade och prydliga. Men flickan är modig och vågar sig ner i det mörka för att komma till rätta med det svåra.


Natalie Choux är en av Frankrikes mest erkända illustratörer. Författare till boken är Alex Cousseau. Boken har kommit ut i januari i år på Rabén och Sjögrens förlag.

/Karin

Mera monster!

Monster har blivit allt populärare gäster i bilderboksvärlden under de senaste två åren. De monster som tittar in är inte särskilt farliga. Man kan fråga sig ifall det är just de snälla monstren som hittat till bilderböckerna eller ifall monster överlag tidigare bara varit missuppfattade?

Men med tanke Mary Wollenstonecrafts Shelleys Frankensteins monster,  hundra år av psykologi, normupplösning, estetisk utveckling och allmän rösträtt så är utvecklingen rätt självklar.

 Bakom monstret finns en ensam och övergiven varelse som innerst inne bara vill ha kärlek, som vågar att inte vara vacker och som är viktig för hela samhället för att den är den (eller för den hen är)



 I Ett snurrigt monster med päls med text av Rikard Ask och illustrationer av Jutta Falkengren (Willa Holma Förlag 2013) ser monstret ut som något mellanting av ett svart får och en garnhärva. Hon har ont i magen och via en häxa når hon till sist en drake där hon får reda på att hon är med barn. Sedan bildar monstret och draken familj. Uppsåtet att vara normbrytande är kanske lite för övertydligt. Men det är en rimmad, rolig och ändå hållbar berättelse med illustrationer fulla av humor, finess, och en genomgående ickeperfektion. Jutta Falkengren är en illustratör att hålla ögonen på. Hon vågar släppa loss med olika tekniker, färgkombinationer och perspektiv. Det är roligt.
/Karin 

Jimmy Liao

I sitt hemland är den  taiwanesiska mångfaldigt prisbelönade  bilderboksskaparen  Jimmy Liao närmast kultförklarad. Han har publicerat ett fyrtiotal böcker och i vinter kom hans första bok ut på svenska. Boken heter Stjärnenatt  är bokförlaget Mirando boks första utgivning.


Stjärnenatt är en överraskande, skrämmande och vacker berättelse som lyckas väva samman magi, konst och verklighet. Titeln på boken kommer ifrån  Vincent Van Goghs konstverk med samma namn. I boken finns flera tavlor av Van Gogh och René Magritte avmålade. Van Goghs ensamhet och naturdyrkan igångsatt till ett magiskt äventyr av Magrittes surrealism.  Oj oj, det här är mäktigt.

Boken handlar om två barn som rymmer hemifrån. Mötet mellan barnen börjar när bokens ensamma flicka ser en en pojke som ligger i snöfallet på taket utanför hennes fönster.  Barnen börjar sedan i samma klass. Det de delar är ett slags inre tillstånd som för dem bort från andra. Tillsammans rymmer de från staden till landet,  där de lättare kan se stjärnorna. När de tillsist kommer hem  flyttar pojken. Flickan tröstas av en hundvalp och minnet av den strålande stjärnenatten.  På sista bilden står hon på ett museum framför Stjärnenatt av Van Gogh.

Det är inte särskilt mycket text i boken, någon rad här och där, men flera ordlösa uppslag. Bilderna lyckas förmedla olika känslostämningar i ett spel med mörker, natur, ödslighet och surrealism. Illustrationerna är handgjorda i akryl och vattenfärg.

Jimmy Liao jobbade med den här boken i fem år. Han fick inspiration till boken när han läste om två ungdomar som rymt hemifrån. I tidningarna så vinklades det till att handla om hur de förlett varandra. Men Jimmy Liao ville visa att man kunde låta rymningen bli ett värdefullt minne.


Mer om Jimmy Liao finns att läsa på Mirando boks hemsida. 

Jimmy Liao klassar boken som en allålders bok. Den är läskig. Ingen bok för småbarn.

/Karin